Berättelse om Albert Brännlund

Stora hotellet
Här spelade
A Brännlund 1899
Som förut är sagt: det fanns ett litet men välbesökt hotell vid Bispgårdens järnvägsstation.
Det drevs och ägdes av Anna och P. P Näs, olyckligtvis brann hotellet ner till grunden år 1905. På den tiden gav turismen pengar till Fors. Genom en helt suverän marknadsföring av ångbåtslinjen Sundsvall-Edset. Med draghjälp i reklamen av den tidens kändisar gavs under några årtionden stjärnglans åt bygden. Men inte bara "fint" folk med välfyllda plånböcker besökte det lilla hotellet.

Jag tänker på den där kvällen år 1899, när den 15-årige fiolspelmannen Albert Brännlund
( 1884-1960) stod för underhållningen. I lokalen satt då bl a en man med tatuerade armar, med rött hår och skägg. Han togs för en sjöman.
Efter att ha fått sig lite innanför västen, ropade han på Albert och sa: Kan du spela "la Paloma", din pojkjävel, ska du få 50 kr.

Vad han inte kunde ana, var att det var ett av Alberts bravurnummer. Unge Albert spelade upp, och det dröjde inte länge förrän den nyss så burduse mannen föll i gråt…..
Det blev en magisk kommunikation mellan tonåringen, fiolsträngar och sailorns hjärtesträngar! Vilka minnen väcktes till liv i sjömannen? En kväll i en utländsk hamn? Ett barndomsminne från hembygden? Ingen vet.

Albert fick de utlovade femtio kronorna. En oerhörd förtjänst på den tiden.
Albert Brännlund var inte bara musikaliskt begåvad - vigheten och uppövat balanssinne var också strängar på hans lyra. Bak - och framlängesvolter hörde till vardagen.
En gång ingick han ett vad om att gå på händerna ifrån en dans på Sönneråsens dansbana i Västeråsen till hemmet på Kilen.
Han sägs ha klarat även det. Jag hoppas att han hade handskar på händerna. Hur långt det är? Ja, jag har ju aldrig försökt upprepa bravaden, men nog borde det väl vara c:a 5 km?

Eller?
A. Brännlund
Albert Brännlund 12 år
Klicka


En släkthistoria under 150 år

På Klasbacken i Västeråsen - huset är nu borta - bodde skomakaren Klas Pettersson Vassberg med sin familj. Han gjorde reklam för sina skor med att framhålla, att han gjorde dem av så "bastante lär" kraftigt läder.
Klas var född 1849. Stugan deras var inredd med ett stort kök och en liten kammare. I ett hörn i köket hade Klas sitt skomakeri.
Hemmet var alltid välstädat och prydligt.
Familjen hade flera barn, varav jag känner till tre:

Petter Klasson, född 1874. Gift och bosatt i Böle (Bölesberget).

Adolf Klasson, född 1876. Han ärvde sin fars yrke och blev välbeställd skomakare och skohandlare i Bispgården.

Ida, född 1878. Hon blev gift Nilsson i Salmansgården i Böle.


Det finns en liten anekdot bevarad om den sistnämnda. En söndag förmiddag står Klas framför spegeln och gör sig vacker. Hustrun frågar vad han skall ta vägen? Varpå han säger att han skall ta en promenad till Böle för att hälsa på ”dotra”.
"Kanske jag skå ta å fålje ma" säger hustrun. Men tolkar jag Klas svar rätt, så tror jag att han inte ville ha något sällskap den dagen, då han säger:
"Jaså? Skå de bli e tåcke långte rep, då stanne jag hemme"!!
Petter och hans hustru "Malla" byggde sig en liten stuga år 1904 i Böle. Bl. a av bräder som sågades på Annedalssågen, och som han bar ifrån färjestället Nacken på sina axlar till Bölesberget! En sträcka på 1,5 km och med en höjdskillnad på c:a 150 m! Det var "mot" hela vägen.
År 1912, på själva julafton föddes sonen Jonas Erik. Torpet stod då klart sedan några år med en liten ladugård med plats för deras enda ko, några får och för äggens skull, hönsen.
Den 6 juli 1924 kom Jonas hemspringande med andan i halsen och frågade om han fick följa med några kamrater med färjan över Indalsälven? Men "Malla" sa nej. Inte utan någon vuxens sällskap. Men hur det var så tjatade pojken på barns vis, så till slut tappade hon tålamodet och sa:
"Ja, ge dig i väg då"!
Det var dom sista orden hon sa till sin son - och som väl hon aldrig kom över. För på den färden drunknade Jonas, när en av färjans linor kom i olag, och pojken kastades i det strida vattnet.
I föregående nr av Forsbladet skrev jag att makarna Nääs hotell i Bispgården brann ner till grunden, och där så många prominenta personer spisat sin mat. Det var 1905.
Då stod Ida på gårdsplan vid Salmansgården, som ju är högt belägen med vid utsikt, och såg flammorna från branden stiga mot himlen. I förskräckelsen begravde hon ansiktet i sina händer. Hon var gravid och när sedan sonen Nils föddes hade han födelsemärken, eldsmärken i ansiktet.
Enligt gammal folktro en följd av Idas reaktion på eldsvådan.
Nils ("Salman-Nisse") växte upp och blev bonde, hästkarl, mopedåkare, älgjägare och alltiallo på sågen i Böle. En vänsäll och omedelbar person som jag hade långa samtal med. Han gick föresten bort för bara ett par år sedan. Vad som inte är så känt, är att han också var poet.
Vid sin mor Idas dödsbädd i dec. år 1965 skrev han följande gripande dikt:
Jag håller din hand.
Jag viskar ditt namn.
Jag ropar ditt namn.
Än en gång ropar jag ditt namn.
Men du svarar inte.
Då hör jag årtag,
Som sakta, sakta tonar bort.
Bortom tid och avstånd,
till ett ljusare land.



Vad allt får inte spelman vara med om!

För ett tjugotal år sedan berättade en gammal man i Härnösand följande historia för mig. Han hade varit åkare i unga år. En lördag e.m. hade han gått in på ett kafé i Kramfors för att få sig en kopp kaffe när arbetsdagen var slut. I kafét satt även Albert Brännlund med sin orkester, de skulle spela upp till dans senare på kvällen.
I lokalen fanns en juke-box, en grammofon med några 78-varvs skivor i, som man fick lyssna på om en slant stoppades in i en myntspringa.
Dans
Foto: Alex Fröberg
Ja åkaren beställde in och fick sitt kaffe. Plötsligt började grammofonen spela "Hammarforsens brus", det var Carl Jularbos inspelning. Och den låten är väl för evigt förknippad med Albert Brännlund. Kanske någon i lokalen ville se hur Albert reagerade? Jularbo spelade in den valsen första gången 1920, men troligen var det här en nyare inspelning. Kanske 40-tal. Albert vinkade till sig kaféägaren och frågade om skivan var till salu?
Nej det var den ju inte förstås, men okay då det var Albert Brännlund som frågade. Mannen öppnade grammofonen och hämtade skivan. 5 kronor var priset. Albert betalade och tog emot den…. Och knäckte den omedelbart i två delar över sitt ena knä. Man kan visa sitt missnöje på många sätt.

En dragspelare som ofta spelade till dans med Albert råkade i Kälarne ut för en olustig historia. Dragspelen på -20 talet och kanske även en bit in på -30 talet var lätta att plocka isär. Det var bara att vrida om 4 hakar så kunde man skilja diskantdel ifrån bälj och basdel. Den här stackars musikanten ställde ifrån sig spelet för att ta paus och få sig en kopp kaffe. Tror ni inte att där var en spefågel framme och öppnade spelet och gjorde sitt behov (det stora behovet) i bäljen........ Och som dragspelaren måste ha undrat var lukten kom ifrån, innan han förstod hur det låg till.

Men tillbaka till Albert.
Hadar Hassel, journalist i bl a DN, skrev 1981 att han år 1911 hörde Albert Brännlund spela "Hammarforsens brus" på "Sollefteås bräckliga teater så att huset skalv".
Sedan annonserade han att han skulle spela ”hymnen med det omvända stråktaglet", snabbt lösgjorde han taglet och lade det över strängarna och spelade hymnen "Home sweet home" som aldrig förr spelats.
Hadar Hassel var djupt imponerad av Alberts fiolfärdigheter. Det var däremot inte Alberts bror Jonas över Engla-Greta-Pelles fiolspel. Han hade uttalat sig kritiskt om Pelles tonkonster och det hade på något sätt vidarebefordras till Pelles öron. Men hämnden är som bekant ljuv.

Det var bal i Nygården i Böle. Engla-Greta-Pelle spelade och Jonas var uppe och dansade med en flicka. I dansens virvlar hamnade Jonas med sin dam med ryggen mot den spelande Pelle som såg sin chans och riktade en lika hård som välriktad spark ”hite aschåle” på Jonas som for omkull på dansgolvet med sin moatjé.

Som sagt, vad får inte en spelman vara med om!


Bruk av våld


Annedals Bruk känner ni väl till? Där de tillverkade yxor, liar m.m. i manufaktursmedjan, och där man hämtade råmaterialet, järnet, ifrån Graninge?

Tänkte väl det.

Men det var på vippen att det skulle bli ett likadant bruk till i Fors, i Utanede den här gången.
År 1854 fick G.F. Burman tillstånd att anlägga manufaktursmedja vid Kvarnån på sin svärfars Jonas Edholms mark. Men anläggningen kom aldrig till stånd.
Burman var en driftig karl, född 1819, son till kyrkoherden i Ragunda. Student i Uppsala 1838. Officer, kapten 1864. Riksdagsman o.s.v.
Men han blev mest känd som sågverksman. Började sin bana i den näringen vid Gussjö såg i Fors 1850-1858. Han ägde faktiskt en tid även sågen i Ödingen. Gifte sig under Gussjötiden med sin chefs dotter "Malla" Edholm.
Men Fors blev med tiden för litet för Burman. Han utvidgade rejält sina affärer.
Ägde sågar på Alnön, Härnösand o.s.v. Falu ångbryggeri. Han köpte flera lantegendomar bl.a. i Uppsala, utanför Sundsvall och på Gotland där han också en tid drev ett kalkbruk.
På hans visitkort kunde det också stå: riksdagsman, hästkarl och traventusiast. Jag har nog ändå inte räknat upp allt som han var i farten med.
Som ni har förstått var det en man med utvecklat sinne för affärer.
I en dagboksanteckning från år 1866 skriver förste hovmarskalken Eric af Edholm som var kusin till Burmans hustru "Malla" Burman. Han beskriver där sågverksmannen som en klassisk norrlänning "ytterst uppslupen och komisk".
Inte är väl det som man först tänker på när man hör beteckningen "norrlänning"? Uppslupen och komisk! Jo, jag tackar jag. Men det är ändå så här i livet att skrapar man aldrig så lite på en finpolerad yta, kommer något fram. Så ock i fallet Burman. Han lär ha varit ytterst brutal mot sina anställda. Det här var ju under husagans tid, så hade en underlydande gjort något fel eller opassande så kunde arbetsgivaren ta fram karbasen.
Om Burman har skrivits att han var känd för att "av födsel och ohejdad vana dela ut stryk gratis".

Under den tiden han var vid Gussjö så skulle han ge en torpare ifrån Utanede som hette Jette ett gott kok stryk.
Varför vet jag inte. Kanske Jette hade gjort något? Kanske hade han inte gjort något. Stryk skulle han i alla fall ha.
Men Jette som var en karsk man, han sa:
Jag kan int´ slåss - men klöses kan jag.
Det blev inget stryk för Jette. Den gången i alla fall.
Sören Nilsson januari 2000 Nedtecknat och ©: Sören Nilsson, sept-01


Turisthotell Indalsälv, adr. Bispgården


Nydanat Turisthem i Jämtlands östra högland, i furuskogstrakt vid Indalsälv. 2000 m ö h Väl bonade rum, 1 kl bord. Månadsinack. Moderata priser. Rikstel 16
Nej, jag vet inte det exakta årtalet för nedanstående händelse. Kanske 1907? Kanske 1908?
Det gamla hotellet vid Bispgårdens järnvägsstation som drivits av grosshandlaren P.P. Nääs och hans hustru Anna hade brunnit ner till grunden år 1905. Men Anna - som blivit änka samma år - ville bygga nytt och fortsätta den lönande rörelsen. Elov Fridh 񢇖-1961) byggmästare och bördig från "Amerika"
i Bispfors fick det grannlaga arbetet att rita och bygga det nya hotellet. Anna Nääs var inte goder att tas med. Elov var känd byggare i Östjämtland, och har enligt uppgift byggt både Ängsta och Änghem. En dag står så hotellet där, i det närmaste helt klart. Målning återstår. Tåget kommer ångande in till stationen, och Elov, arbetsklädd, går upp mot järnvägen för att hämta gods som tåget kommer med. Ur en kupé stiger också den tillträdande föreståndaren för Bispgårdens skogsskola, Anders Holmgren.
Han stannar upp och får syn på hotellet och frågar en förbipasserande arbetare som råkar vara Fridh.
"Vem har byggt detta praktfulla hus"? "Ha, ä nog jag det" fick han till svar. Holmgren mönstrar Elov uppifrån och ner några gånger och utbrister: "Det var inte illa - av en sån jävla lus"!!

Den här Holmgren var en man med kortast tänkbara stubin. En gång åkte han i mitten av en cykelkaravan tillsammans med sina elever i Oxböle på en smal väg. Plötsligt blev det stopp, och Holmgren ropade argt varför?
"Det står en get mitt i vägen" blev svaret.
"Slå ihjäl den jäveln", ropade Anders Holmgren.

Och en order från honom gick inte att ignorera, varför någon gjorde sig klar att utföra befallningen. Men då uppfattade geten plötsligt allvaret i situationen och lämnade vägen fri. En hårsmån från döden.
Sören Nilsson 1999


Svarvar-Olle


Egentligen var han kristnad till Olof. Olof Persson var hans namn. Han var född i byn, Fors, samma år som Döda Fallet bildades, alltså 1796. Han gick ur tiden 1862.
Men han gick mest under namnet Svarvar-Olle, för svarva i trä kunde han. Några av mästerverken är väl de kraftiga, runda pelare som bar/bär upp läktaren i Fors kyrka, och som han väl svarvade till någon gång under senare delen av 1830-talet i samband med kyrkobygget.

Satte han dessa stora, långa träämnen i sin svarv och trampade dem mödosamt runt mot svarvstålet?

Eller hade han gjort någon anordning vid Järån med vattenränna och hjul som gav en större hastighet åt stockarna än vid trampning?
Fundera över detta nästa gång du besöker kyrkan!
Svarvar-Olle fick bl.a. sonen Per med efternamnet Perman 񢆧-1889). Han bodde i Österåsen.
Per var en hängiven jägare, och det har sagts att han enligt den tidens sed sköt otroligt många speltjädrar. Han lär också ha avlivat den sista bävern i Fors år 1877. Det skulle ha skett någonstans "utåt Reva".

Per Perman var förstås även rävgillrare.

En vintermorgon satt han hemma i köket med de sina. De skulle dricka kaffe. Han hade slagit upp påtåren på fatet som han balanserade på vänsterhanden och fått i sig några slurkar, när han råkade se ut genom köksfönstret.
Då fick han kaffet i fel strupe! Han "strångne", som vi säger.
Vad såg han, tro?
Jo, en räv som haltade fram och drog en av Pers fångstsaxar efter sig!
Jag, gett ut och slå ihjäl räven, fick han fram till sin förskräckta hustru, samtidigt som han försvann ut genom dörren som en väloljad blixt.
Och snart var räven död, och Per kunde återgå till kaffedrickningen.
Pers son Jonke ( 1863-1940 ) var jägare även han. Under en tjäderjakt såg han en liten vitklädd jänta framför sig på snön. Och om han nu inte hade somnat och drömt alltihop, så var det väl en vitterflicka han såg?

Om allt detta berättade Sigge Jonsson, Ante-Sigge, för mig en varm sommardag i mitten av 1970-talet.

Smeder och "en tåckendann karrusel"


Fors är ju av hävd en bygd med framstående verkstadsindustri. Kanske kan man räkna grundandet av Annedals bruk vid mitten av 1800-talet som start för den utvecklingen.
Men på nästan varje gård av någorlunda storlek fanns förut en smedja som p g a brandrisken låg placerad lite på avstånd från de andra husen. Där tillverkades och reparerades nödvändiga redskap och bruksföremål.

Smeder fanns alltså långt före Annedals bruks uppgång och fall.
En smed i trakten var så experimentellt lagd och händig med metaller att han blev "dömd för falskmynteri" som det står i handlingar.
Till smeden Westin i Byn ställde man kosan när det gällde att beställa sig en velociped på 1880-talet. En sådan där med hiskeligt stort framhjul med direktverkande pedaler och ett litet d:o där bak.
Sådana fortskaffningsmedel levererade han ända till Håsjö.
Smeden Gabriel Holmberg i Bispgården predikade och vittnade i församlingen och han gjorde gärna lite reklam för sin smedja och vad som där kunde tillverkas, i sina predikningar.

Men apropå velocipeder…
En gång i cykelns barndom kom en herre - blossande på rökverk - i högsta fart på sin tvåhjuling nerför Bräckabacken i Håsjö. En äldre gumma såg hela tilldragelsen och kunde sedan andfått meddela de häpna åhörarna att hon sett "Djävulen komma farande på två hjul". Och inte bara det, "det kom rök och eld ur hans mun"!
Kanske var Djävulens cykel tillverkad av Jöns Westin?
I byn Böle, på Sör-Sia i Fors, såg en kvinna en cykelåkande för första gången.
Hon såg de roterande hjulen och funderade om inte personen i fråga hade åkt på "en tåckendann KARRUSEL"??
Hon hade nog inte sett en karusell heller i verkligheten. Och det var väl i och för sig naturligt. Var skulle hon ha sett en sådan? I en tidning?
Smeden Forslund vid Annedal inropades på kontoret och blev tillfrågad om han kunde tänka sig att få några slåtterängar i stället för kontanta medel. Troligen var det i samband med Annedals konkurs.
Men svaret kom rappt.
"Nej jag vill inte bli någon Bonndjävel" sade Forslund. Och därvid blev det. En annan sak är att några av hans söner blev både smeder och jordbrukare.

Om allt detta berättade Sigge Jonsson, Ante-Sigge, för mig en varm sommardag i mitten av 1970-talet.


Tedrickandet i Fors

Enligt tågtidtabellen tog det år 1886 drygt 2,5 timme att åka de 52 km ifrån Sollefteå till Bispgården. Och åkte man i 3:e klassvagn så kostade det 1:85.

När kungen av Siam, Chulalongkorn, reste sträckan 1897 då var åktiden c:a 2 timmar. Men då förmodar jag att tågsättet med den kungliga vagnen inte stannade vid mellanliggande stationer. Enligt uppgifter hann kungen dricka 3 gånger under färden.

Han hade en uppassare med sig som ansågs vara ungefär 14 år som på befallning kokade teet till kungen i ett litet portabelt spritkök. Tidningarna skrev mycket om detta och gjorde forsborna uppmärksamma på kungens tevanor.

Te dracks knappast alls på landsbygden i slutet av 1800-talet. Det var kaffe som gällde. Men kanske kan man med en viss överdrift ändå påstå att det var kung Chulalongkorn som introducerade tedrickandet i Fors.

Min faster Britta Nilsson ( 1880-1983 ), hon berättade att bl a en bondhustru köpte te och skulle prova kungadrycken tillsammans med sin familj. Det måste ju ändå vara något mycket speciellt med en sådan varmdryck, och som Siamkungen drack flera gånger i timmen.
Spänningen var stor, men när forsbonden svalt första klunken, sa han: "Men är det så här elakt"!
Fast i gårdarna på sluttningarna ner mot älven satt folk och pinade i sig te, och med tiden blev den drycken i viss mån accepterad. Men samma status som kaffe har den väl aldrig fått. Om sanningen skall fram.

Och den kungliga vagn som Chulalongcorn fick låna av Oscar ll att åka emellan Sollefteå - Bispgården, den står enligt obekräftade uppgifter i ett sommarstugeområde utanför Uddevalla. Ja, inte hela vagnen utan den ombyggda vagnskorgen, kupén. Huruvida någon dricker te i den idag är obekant.



Två spelmän



Förord
Det kom till mina öron att dragspelaren, kompositören och arrangören Nils Lindberg i Bispgården gått bort.
Jag har i min ägo ett manuskript han skrivit för några år sedan, som jag tänkte publicera i något sammanhang. Nu gör jag det, bättre för sent än aldrig.


Bjudningsdans för mer än 40 år sedan
Ernst Eriksson, på återstoden av Paviljongens dansbana Sönneråsen
Denna händelse inträffade någon gång i mitten av 40-talet.
Det kunde ha varit -44 eller -45. Jag vet i alla fall att det var före maj -46, för då köpte jag min första bil.
Emellertid hade vi blivit ombedda att spela till dans i Överammer. Och vi i detta sammanhang det var Ernst Eriksson och jag. Alltså bara 2 stycken.
Vi hade under några år spelat på olika tillställningar så som födelsedagskalas, fackföreningsmöten och anläggarbaler o s v. Men vi hade även spelat på vanliga danser runt om, såsom på Gerålund, Nipan och på paviljongen på Sör-sia, samt nere på Edset. Vid alla sådana spelningar var det vanligt att man band fast dragspelsväskan på pakethållaren på cykeln. Det var dåtidens musikerbuss.
Avståndet till dessa spelningar var ju inte så stort, c:a 1 till 1 ½ mil, som på den tiden inte var något att gruva sig för.
Men den här bjudningsbalen skulle gå av stapeln 5 ½ mil hemifrån, så vi var lite fundersamma.
Men vi beslöt oss för att fara, mina föräldrar skulle också åka med, så vi blev 4 stycken.
Vi anträdde resan på lördagsförmiddag, och jag kommer inte ihåg hur länge vi cyklade, men det var väl några timmar. Det var grusväg förstås, hela sträckan.
Alltnog, dansen började omkring kl. 8 på kvällen och pågick hela natten, med några pauser för intagande av mat och dryck. Kl. 5 på morgonen hade dom flesta fått nog av dansen, så vi fick sluta att spela.
Några hade väl fått nog av annat än dansen, förmodar jag, för vid sådana tillfällen förekom det en hel del "förädlad potatis".

För oss återstod inget annat än den dryga resan åter på söndagsmorgonen.
Det är svårt idag att tänka sig att göra om detta dagsverke: först cykla 5 ½ mil och sedan spela (vi ) och dansa (föräldrarna) hela natten, och sedan cykla tillbaka samma väg i ett sammanhang.
Detta var ett av dom många minnen jag har av den trevlige, musikaliske och rolige spelmannen Ernst Eriksson från Kilen.
Nils Lindberg.
Det var artikeln av Nils´ hand, och den skrev han 1987. Och den beskrivning han ger på sin spelkompis, dragspelaren Ernst, det tror jag vi alla kan enas om, den passar som hand i handske på Nils själv!




Kaffebönor


Årtalet är bortglömt, men framgent fragment av historien finns kvar.
Till bröllpsfesten i bondgården i Böle, Fors, hade bygdens son och stolthet prästen Ivar (Edvard) Forslöv skickat hem kaffebönor, så att byborna äntligen skulle få smaka den så hett eftertraktade dryck att den tidvis var förbjuden i Svea Rikes Lag. Sist mellan åren 1817 - 1822.

Forslöv, som tydligen själv inte kunde närvara på bröllopet, levde mellan 1766 - 1828. Han var född i Böle som son till bonden Erik Olofsson och Catarina Matsdotter.
Gott läshuvud och välbeställda föräldrar gjorde att han kunde ta studenten i Uppsala 1786. Prästvigningen skedde 1791.

Präst var han bl a i Torp, Sundsjö, Älvros och Sveg. Gift var han tre gånger, sista gången med kvinna som var 23 år yngre än han själv.
Ja, ja men kaffet då.
Som sagt, kaffe var en märkvärdighet för de allra flesta. Ofta omtalat men få som smakat.
Men vad passade bättre än att premiärdricka på ett bröllop? Denna förnäma och exotiska brygd.
Bönorna som prästen skickat hem - utan bruksanvisning - var omalda och orostade.
Kalaskokerskorna gjorde vad de trodde var rätt: de lade de hela bönorna i lämplig mängd vatten i kitteln och kokade upp. Och serverade högtidligt.
Och aldrig har väl så förvånade och oförstående ansikten visats upp på samma ställe.
Jag kan förstå hur talet gick.
Någonting så vedervärdigt. Obegripligt hur kaffe behövde förbjudas i lag. Hur såg de människor ut som drack sånt här frivilligt - och betalade dryga pengar för eländet!!
Och efter cirka 200 år: alla dricker kaffe i Böle idag.


Sören Nilsson


Magnus Andersson Rundqvist


M A-son Rundqvist
Han står i kyrkböckerna som Magnus Andersson Rundqvist, men här i Fors sa man alltid ”Rundqvist”, då visste alla vem som avsågs. Född i Virestad, Småland, 1841. Kom till Fors med järnvägen. Gift men blev änkling år 1882.

Om det någonsin funnits ett original i Fors, så var det väl han. En robust, hårt prövad människa här i jämmerdalen som kunde bita ifrån sig när det gällde.
Spelade fiol vid Bispgårdens järnvägsstation ibland, när de stånkande ångloken stannade till för en kort stund.
Sin bostad hade han på olika ställen. T ex i en grop han grävt i marken. Han gick ned i den på en stege och drog ett lock över sig. Eldade i sin grop gjorde han också, det vittnade ett rykande plåtrör om. Undra på att han var söndervärkt av reumatism!
En tid - på gamla dar - tog han sin tillflykt till en gammal, usel kolarkoja vid en kolbotten på prästbordets mark.
Det berättas att några "från det kommunala" gick dit för att se till honom, gammal och ensam som han var.
Jodå, kojan såg förskräcklig ut, ingen människovärdig boning precis. De gick in och där låg gubben. De frågade lite försiktigt hur det stod till och om han hade något att äta?

- Är ni hungriga era jävlar? Svaret kom snabbt….

Mat var ingen självklarhet för Rundqvist. Men ibland fick han lite nådegåvor av en annan smålänning som hamnat i Bispgården. Och det var diversehandlaren Christofferson. Men handlaren var religiöst intresserad och Rundqvist var hedning, så de var inte ense om någonting egentligen.
Annars hade han utfört enklare sysslor åt P.P. Näs och hans hustru Anna vid Bispgårdens hotell. De hade en s k lapphund som ofta sprang lös och som ibland råkade glufsa i sig vad som kastats på "kasa" efter slakter.
Därvid blev den svarta hunden något lösmagad, om ni förstår vad jag menar….

Och den avföring som råkade fastna i hundens håriga bakdel blev det Rundqvists uppgift att tvätta bort. Lönen bestod av några pilsner. Men en vacker dag blev hunden tagen av daga, kanske av åldersskäl. Det blev en sorgens tid för vår smålänning. Han hade enligt egen utsago inte sörjt något så hårt i hela sitt liv. Inte ens när hans hustru gick bort var saknaden så stor. Om det berodde på äkta känslor eller förlusten av öl är okänt.
Han åkte på sin gamla träspark i en lång utförsbacke, och sparken uppförde sig inte som Rundqvist ville.
Då stannade han och sade:
- Vill du vingla med mig, så ska jag vingla med dig.

Och så slog han sparken sönder och samman.

Rundqvist gick bort år 1913, och vilar på kyrkogården i Fors.

Dödsorsak: ansiktskräfta.


Brazil Jack vid Digerlemmen
Bara namnet - Brazil Jack - för tankarna till spänning och exotism.

Och tänk att han var i våra hemtrakter!

Han hette Carl Max Alexander Rhodin och föddes i Bergen, Norge, under en av hans föräldrars turnéer. Även de var artister. Han levde mellan åren 1871 - 1952.

Carl Rhodin, sedermera Brazil Jack, kunde det mesta i underhållningsvärlden: sång, fiolspel (han kunde Paganinis repertoar) konstskytte, trolleri, skuggspel mm. Och han var rent av mästare i reklam, PR.

Han ägde tidvis, eller var delägare i, flera cirkusar: Cirkus Britannia, Cirkus London, Cirkus Adolfi, Cirkus Brazil Jack. Eftersom han var mångkunnig kunde han iförd i olika kostymeringar komma in i manegen under olika namn. Så sparades artistgager.

Han såg ut som Buffalo Bill. Gänglig, mustasch, skägg cowboy-stövlar och dito hatt.
I samband med första världskriget blev några färgade sjömän kvar i Stockholm. Brazil Jack försåg dem med bastkjolar, ringar i näsan och pilbågar. Han presenterade dem som kannibaler och hade textat en stor skylt över deras huvuden:

ABSOLUT FÖRBJUDET ATT MATA VILDARNA!!

En gång när ex.president Theodore Roosevelt besökt Sverige, sägs det att Brazil Jack med några kompisar iförda cowboymundering red upp till en järnvägsstation där presidentens tåg stod en stund.

Det verkar som om Brazil Jack agerade som Buffalo Bill (som ju också turnerade i Europa med sin cirkus), för Roosevelt lär ha frågat när han tänkte komma hem till Amerika……..

Han gästade även Ryssland, och jag finner det helt naturligt att han gästade Sönneråsens dansbana, även kallad Paviljongen! Där visade han upp sina färdigheter en sommarkväll, man sa att han "blixtre ma öga och stampe ma stövlan, så att jäntan vart alldeles tell sä"!
Han tog logi i Sandlersgården på Västeråsen och bodde där några dagar. En sympatisk person sas det. Han ville fiska och en man, Otto Ljung, tog med honom till Nybuån och Digerlemmen. Det visade sig att Brazil Jack hade med sig en mackapär som aldrig tidigare setts i bygden. Han kallade det för: FLUGSPÖ.

Efter hemkomsten frågade folk hur det hade gått? Otto som själv inte fått så mycket sa: HAN VA RENT JÄVLÅ Å RÖCKE STÄMBITEN!!!

Brazil Jack besökte även Annedals dansbana, där han råkade blixtra lite väl mycket åt en dam med sällskap. Det höll på att bli krakel, men det avstyrdes.

När? Kanske under 1920-talet?


Julen 1958


Under förutsättning att ni inte för det vidare till kreti och pleti, så skall jag lätta lite grann på förlåten till mina tidigare jular.
Det var mer ordning på vintrarna på den tiden. Kallt som attan var det oftast på julskyltningen, när vi på spark åkte den c:a 1 km långa vägen ifrån Högåsen till Västeråsens två affärer, Koppra och Handelsbolaget, med deras lockande fönster.

Ett år hade kooperatören lagt ut vadd i affärens skyltning, och i det snölandskapet gick ett elektriskt tåg runt, runt på sina skenor.
Men att önska sig något sådant dyrbart till julklapp var inte att tänka på. Det hjälpte föga att min bror bet farsan i benet för att försöka få ett långt billigare tåg av trä..
Klicka på tåget och se mera
Klicka
Nej, jultidningen Trisse, skriven av Gallie Åkerhielm, och som kostade 10 öre var lättare att få.
Men å andra sidan, inte var jag helt utan leksaker, och de som jag eventuellt saknade då, dom har jag skam till sägande skaffat till på gamla dagar. Och det är saker som såldes i affärer och postorderkataloger på 1940-talet. Då var det krig i Europa, och leksakerna var mest av trä. Plåten gick väl åt till annat.

Men så har jag en yngre syster, och kvinnor vet ju hur en slipsten skall dras, när det gäller att få sin vilja fram.

Och nu skall ni få höra!
Fader Johan, då i 70-årsåldern, han hade mycket roligt åt sin yngre bror Valfrid som hade skaffat TV. Nej, farsan skulle inte ha någon sådan apparat, och som sin bror "sitte och titte på testbilden", som han sa.
Men så kom det till min 13-åriga systers kännedom att det skulle visas ett program med Kalle Anka på julaftons eftermiddag.
Vid den här tiden sålde Gustav Edvall TV-apparater, och han lånade ut en på prov i en vecka till hugade spekulanter.
Och tro det eller inte - vid 13-tiden på julafton 1958 (?) svängde den dygnetruntarbetande Edvall upp på gårdsplan med sin VW-buss.
In kommer han och frågar om det var här ni ville låna en TV?
Nää, hördes farsans bestämda svar.
Joo, pep en flickröst lika bestämt. Rösten kom ifrån min syster.
Jojomensan, hon hade ringt hon, och lånat TV. Nu blev det fart. Antenn gillrades upp, och snart kunde vi alla, även fader Johan, se Kalle i rutan.
Och TV-n den blev kvar den. Där satt bröderna Johan och Valfrid Nilsson på var sitt håll och tittade på samma testbild. Nu är det så populärt att sälja kapitalvaror "räntefritt", som det står i annonserna.
Haha, Edvall, han var först med det, för det dröjde alltid ett par år innan räkningen kom på det man köpt från honom. Och inte var det någon ränta debiterad på den! Men jag tror att han ökade antalet TV-tittare i våra trakter kraftigt genom det här tillvägagångssättet!!!

Sören Nilsson

Kungligheter på besök

Nog visste forsborna hur de skulle ta hand om kungligheter och annat fint folk som besökte orten.
Men kanske var det sätt som kronprinsessan Margareta, blivande drottningen, förnöjdes i Bispgården de där dagarna lite ovanligt. Margareta ( 1882-1920 ). Från Storbritannien, gifte sig år 1905 med blivande kungen Gustav Vl Adolf. Som synes så hann aldrig Margareta bli svensk drottning, hon gick bort innan Gustav blev kung.
Jag tror det var 1912, i samband med en stor fältmanöver, som hon och maken Gustav den V bl a var i Bispgården. Under tiden som karlarna övade åkte Margareta med hjälp av en banvakt på en trehjulig s k banvaktstralla på järnvägsspåret fram och tillbaka. Hon satt på sittbrädan och njöt av fart och utsikt.
Vid ett tillfälle blev banvakten tillfrågad av en man hur Margareta var som passagerare?
Banvakten, han svarade ungefär så här:
"Hu är folklig och gemen som e vanliga pige"!!
Det visade sig att den som frågat var en journalist ifrån Sollefteå….
Klicka på tåget och se mera
Klicka
Och banvakten kunde till sin förfäran läsa sitt omdöme om kronprinsessan i tidningen dagen därpå.

Ja, inte bara banvakten förstås.
Det kunde även banvaktens passagerare göra, Margareta.
Vad som den dagen dryftades där på trallan mellan banvakt och kronprinsessa känner jag inte till.
Margareta var konstnärlig och hade ofta skissblock med sig.
Nu undrar jag, hade hon med sig ritdonen även i Bispgården?
Och i så fall - vilka blev motiven?
Turisthotellet?
Vy över Döda fallet? Eller en banvakt kanske?

Konungen och forsbon

Jag undrar ibland i mitt stilla sinne vad kungen tänkte.
Kanske tänkte han:
"Man upphör aldrig att förvåna sig"
Eller försökte han hålla tillbaka ett leende?

Konungen av Sverige hade med sitt följe stigit ner på perrongen vid Bispgårdens järnvägsstation. Flaggorna var hissade och folket hurrade.

Det var en gång för mycket länge sedan. Det var när turismen blomstrade i Fors. Och med det påpekandet förstår var och en hur länge sedan det är som detta utspelade sig.

Socknens honoratiores med dess främste i spetsen hade ställt upp. Dagen till ära hade denne fäst sin ömt vårdade medalj på kavajen. Vad det var för medalj vet jag inte. Kanske var det hushållningssällskapet som gett sitt erkännande för en felfri häst? Eller gällde det en högavkastande ko?

Nåväl, kungen hälsades välkommen på hövligt sätt.
Majestätet var på ett lysande humör. Han bara pratade och pratade. Ja, han med medaljen fick inte en syl i vädret utan blev mer och mer förrådd. Skulle verkligen inte kungen uppmärksamma att han hade en man med blank trissa på bröstet framför sig?
När så kungen äntligen - mitt i en mening - drog efter andan. Då - då tog forsbon sin chans.
Han grep resolut medaljen och höll den framför ögonen på majestätet och sa:
OCH SÅ HAR JAG JU EN HANN!!
Skulle nu - mot all förmodan - det gå att dra paralleller med ovanstående historia med någon av Ragunda kommuns nuvarande makthavare, så försäkrar jag på heder och samvete, att det i så fall är en ren och skär tillfällighet.

Sören Nilsson

Vildandens sång - Vildandens klagan?


Gerålund
Foto: Tomas Forsström
"Vildandens sång" stod det på skivan. "Vildandens klagan" stod det på gamla textblad.

Göte Andersson arrangerade danser på vintern i Sillre och under sommartid på Gerålund i Fors.

Det hände på påskdagen 1951 (då dansades det inte en sådan dag). Thory Bernhards och Leon Landgren bodde på Centralpensionatet i Bispfors som drevs av Martin Sundin med maka. Göte ringde till dom och bjöd artistparet till sig i Sillre. Erik Bergman körde ner dem i sin taxi. Det var lite körning den kvällen så han stannade kvar.


Hur det nu var så började Göte sjunga på en visa om en vildand han hade hört. Han undrade om den kunde vara något för Thory att framföra?

Nja, Leon trodde inte det, men han lovade om den skulle slå, så skulle paret dela med sig pengar till Göte. Det var bara ett krux - Göte kom inte ihåg sista versen på visan.

I själva verket var det flera i Fors som kunde visan. Nils-Olov Vestin sjöng den sittandes på farstubron på Björnberget. Hans-Hilda i Böle knäppte på sin gitarr och sjöng den. Hon hade en bror, Hans-Emil, som också var musikalisk och spelade fiol, ibland t o m till dans.

Nåväl, Erik skjutsade hem Thory och Leon på kvällen till Bispfors, och då visade det sig att Martin Sundin kunde den sista versen!

Tiden gick, och plötsligt fanns "Vildandens sång" med Thory Bernhards på skiva. Den spelades i radio - och lyckan var gjord. Till Martin Sundin kom 78-varvaren med sångerskans egen namnteckning på, och den snurrade givetvis i ställets jukebox.

Hans-Emil kom in en dag till pensionatet/caféet när skivan spelades. Och Emil började gråta. Tårar rullade på kinderna. Man frågade försiktigt vad som stod på?

Emil torkade tårarna och förklarade som det var: systern Hilda hade nyss dött, och han kom in för att beställa förtäring till begravningsgästerna……. Och så får han höra, så fort han öppnat dörren, den sång som han så ofta hört sin döda syster sjunga.

Skivan blev en våldsam succé, men till Göte kom aldrig några pengar. Han lagsökte artisterna och målet kom också upp i Södra Roslags tingsrätt, där han tilldömdes Kr 25.000:--, men det var så dags, då fanns inga pengar att hämta.
Så kan det gå.

Inlägg av Martin: Jag har varit i kontakt med Götes son Per-Olof Andersson och bett honom kommentera Sörens berättelse. Pelle svarar så här: Jag har inga andra synpunkter på sakligheten än att min far, som var från Norrköping, spelade och sjöng Vildanden så långt han kom ihåg bakåt i tiden. Han brukade måtta vid höften och säga att han sjungit Vildanden sedan han var "såhär stor"
020114

Tre berättelser om skäggväxt


Slätrakad

I slutet av 1800-talet återvänd Per Persson Backberg från Amerika till sin hustru och fem barn som han lämnat 30 år tidigare i Bispfors. Under de åren hade han inte hört av sig varken med brev eller pengar.
Han flyttade in till sin hustru som nu bodde i Utanede. Men han fick sova i ladugården……
En vinterdag träffade han några suparbröder i Bispgården och blev ordentligt berusad. Kamraterna tog sig i yran till att slätraka honom. När han sent kom hem såg han lite annorlunda ut, än när han gick. Hustrun undrade försiktigt:

- Är det du Per?
- Jaa, det är det!
- Ja, jag tyckte jag kände igen laddan (filtskorna)!!

Skäggmumrik

Tänk vad lite hår i ansiktet kan betyda!
Förr var herrarna, mer än idag, prydda med såväl skägg i olika stilar som yviga polisonger.
Det har berättats mig att den skäggprydde landshövdingen i Härnösand, Gustaf Ryding, gjorde en inspektionsresa år 1897 inför Siamkungens ankomst. Han åkte samma sträckning och med samma transportmedel, båt och tåg, som Chulalongkorn skulle göra. Ryding åkte inkognito och var sålunda ej iförd sin praktfulla uniform.
Ombord på ångaren "Liden" kom han i livligt samspråk med en gumma ifrån Västanå, som till slut frågade lite nyfiket vad han var för sorts person?
- Ja, jag är landshövding och heter Ryding och bor i Härnösand.
Häpen över att ha gjort en sådan bekantskap utbrast hon:
- Hå, är de en tåcken skäggmumrik det!!
Och så hade landshövdingen en solskenshistoria att berätta i glada vänners lag.

Polisonger
Edv. Ljungberg
Edvin Ljungberg, född 1896, en legendarisk och mytomspunnen person.
Han hade två stora passioner här i livet: hästar och maltdrycker.
Han gjorde rekryten på Gotland och förklarade att "dom sätter de saltaste gossarna på de yttersta skären"!
Det hampade sig att han blev kallad till tinget i Ragunda.
Ja, det började inte så bra, kanske man kan säga. Han råkade nämligen placera sin tunga kroppshydda på en prydligt upplagd vedhög inne i tingssalen. Med följden att både Edvin och vedträna for ut huller om buller över golvtiljorna. Den förtretade Edvin får då se domaren som hade hand om målet - och han saknade polisonger!
Detta var ju alldeles oerhört predikade Edvin, och började med en lång uppräkning över "kurror" (finkor) han suttit i under årens lopp. Och överallt hade domarna haft präktiga polisonger. Men så här i Ragunda, på hemmaplan, skulle han dömas av en "snarkilling" utan denna prydnad. Detta var under hans värdighet!
Men jag antar att lagen hade sin gång även vid detta tillfälle.
Sedan anletsdragen hade ordnats till på nämndemän och domare…

Sören Nilsson 2001-09-04

Handlare i Bispgården

Att vara lanthandlare kan väl både ha goda och dåliga sidor, som alla andra yrken?
I Bispgården, på 1920-talet, bodde och verkade en skräddare som var ungkarl. Matlagning var förstås inte hans starka sida. Men det fanns ju mer eller mindre lättlagade rätter, t ex havregryn med sylt och mjölk, och så förstås en riktig brösull som omväxling. Vet ni inte vad en brösull är?
Bitar av tunnbröd i mjölk med sylt eller socker till, det var och är en brösull det!
Skräddaren gick till affären och köpte som vanligt 1 kg havregryn. Men när han kom hem och bänkade sig vid köksbordet och öppnade påsen, tyckte han sig se misstänkta, svarta korn bland grynen.
Han vände tillbaka till ”boa” och beställde åter 1 kg havregryn, men som han sa:
- Jag vill ha havregryn får säg, och råttskiten får säg (får säg = för sig)!
En handlare i Bispgården berättade för en del år sedan, att han tidigare ägt en mindre lanthandel på ett annat ställe i kommunen.
Och som lanthandlare hade han sålt allt, målarfärg, spik, hästskor m.m. m.m.
Han sålde även fotogen och rödsprit som han handpumpade upp ur plåtfaten med en pump som han skiftade mellan nämnda fat, beroende på vad kunden ville ha. Kunderna hade med sig kannor, svagdricksflaskor o. dyl. som emballage.

En dag uppenbarade sig två män ur hans kundkrets med barsk uppsyn.
De ville helst prata lite enskilt med honom, och de menade att nu gick det inte längre……
Gubbarna förklarade att de tänkte sluta handla av honom.
Köpbojkott skulle det bli, om han nu inte införskaffade en pump till, så att han hade två.
- Vadå???? Frågade den förbluffade handlaren.
Jo, saken var nu lika enkel som solklar:
- Som det nu var, så smakade det bara fotogen av rödspriten!


Helenakyrkan i Fors


Runt om i vårt avlånga land finns det kyrkor som fått sina namn efter kungliga eller kyrkliga personer, t.ex. Sofia- och Olovskyrkor.

Men mindre bekant är att det även i Fors finns en sådan. Jag menar Helenakyrkan, Fors nuvarande kyrka. Det namnet kommer varken från någon kunglig eller särskilt religiös person, utan från en vanlig bondflicka. Hur vedertaget namnet var i socknen är idag svårt att bedöma, men traditionen om hur namnet kom till har bevarats ända in i vår tid.

Kyrkan invigdes år 1839, men det första spadtaget togs redan 1811.

Det första barn som blev döpt i den kyrkan, innan den var invigd, det var Helena Eriksdotter, född 4 nov. 1837.

De stolta föräldrarna som bar fram sin dotter till dopet var Erik Matsson med hustrun Greta Svensdotter ifrån Böle. Nå frågar man sig, hur kom det liv att gestalta sig för den människa som får sin hembygds kyrka uppkallad efter sig?

Följde lycka och välgång i hennes spår?
Om man nu räknar lycka i jord, skog och pengar - då gick det henne väl.

Hon blev gift med en av grannbyn Västeråsens större egendomsägare, Mattias Jonsson, född år 1833. Helena blev "Mattis-Jons-Lena". Bondmora i Västeråsen. Där fanns pigor och drängar. Men inga barn.

Som så många andra vid den här tiden så sålde Mattias sin skog för ansenliga summor. I kyrkböckerna kan man följa utvecklingen. "Bonde" ändras till "arrendator" och med tiden blir titeln "födorådstagare".

Den 23 augusti år 1904, vid nästan 67 års ålder, gick Helena hemifrån igen. Denna gång för att aldrig återvända. Hon följde rälsen mot järnvägstunneln i Ragunda. Och så kom det efterlängtade tåget...

Och kyrkoherden i Fors, Strindberg, kunde anteckna i socknens dödsbok:
"KASTADE SIG FRAMFÖR JÄRNVÄGSLOKET, DÖDEN FÖLJDE GENAST".
Mattias, nu "änkeman" avled den 1 september år 1909.


TILLBAKA



Sidan uppdaterad 23 juli 2009 av Webbateljén,Osby